Espinära och fjärran

Berit och P-G har 11 barnbarn och 1 barnbarnsbarn.

Föra att få alla barnen på bild vill det till att kämpa. Tyvärr är det sex barn som fattas, min brors 6 fina barn. Äldsta brorsbarnet, Alexandra, var på kalaset den 25 juni, men vi missade henne pga den långa vägen till Pengsjö. Nu fick vi i alla fall alla fem barnen i vår lilla familj på en och samma plats med lite trixande; t ex fick vi köp tågbiljett till "lilla" Hanna som i sin tur fick byta turer och skift samt fixa hundvakt. Sedan var det ju att få alla att se mänskliga ut på bild. Samtidigt. Det lyckades inte till fullo. Den här blev dock bäst. Längst bak till vänster Fredrik till vänster Hanna-Félice. I soffan Aron och Elis. På golvet Linnea.

Med Fredriks alla flickor med på bilden var de åtta som kunde göra lustiga miner.

 

 

I fonden farmorssfar och farmorsmor P-G och Berit. I soffan pappa Fredrik och mamma Miriam med lilla Signe Andersson d.y. och i förgrunden farmor och farfar.

 

Promenad efter det stora kalaset. Farmor får köra vagnen. Så tänker hon på farmördras vis; att nyss var det lille Fredrik som låg där och nu går han bredvid och skulle näppelgen få plats i en barnvagn. Faster Hanna fotar.

 

 

Dagen efter kom solen efter veckor av regn. Faster Hanna får köra vagnen. Farmor fotar.

Farmor är superstolt!





Faster Linnea och farbror Elis likaså.



"Jag önskar att jag var Fredrik just nu." tycker lillebror/farbror Elis.



Faster Hanna får äran att dra vagnen.



"Jag är världens lyckligaste farbror", Aron 6 år beundrar Signe 3 dagar.



Linnea fick till slut Signe i famnen och sedan släppte hon henne knappt.



Stolt farfar skriver på Facebook om Signe.

Pappa Fredrik på solskenspromenad med Signe. Numera rekommenderas solskenspromenader för lindrig gulsot.

Farfar Thomas önskade sig alltid tre små prinsessor, just det har Fredrik och Miriam nu fått; tre ljuvligt vackra små flickor. Jasmine, storasyster till Signe och Emma-Lie störstsyster till dem båda, beundrar sin efterlängtade syster Signe.

Varje gata i Kiruna öppnar upp vyn mot fjällen. Här mot väst och Kebnekaisemassivet. Det närmaste berget hyste förr en koppargruva och på den gamla industritomten står nu vindkraftverk. Vindkraftver som är bland den vackratse teknik för energiutvinning jag vet, kanske den enda som verkligen är estetiskt tilltalande. Det är något med vindflöjlar. väderkvaranar och vindkraftverk som skänker ro och vindkraftverk passar så bra i den mäktiga fjällnaturen.

Renstiernagatan öppnar upp mot Kebnekaise klara nätter som denna. När man går ut från vår lägenhet är detta det första man ser. Ni ser att solen står rakt i norr på skuggorna. Nästa bild är följaktligen tagen på morgonen när solen lyser från sydost.

 

Från Urmakargatan ser man kyrkan och gruvberget Kiirunavaara.

 

Reenstiernagatan slutar vid Vilan och här öppnar vyn åt söder och lågfjället Aptasvaara samt den nordligaste utlöparen av det jättelika myrområdet Sjaunja. Branta backar att cykla uppför men utsikten ger lön för mödan och det går ju snabbt utför=)

Nästan mitt emellan Kiruna och Björkfors längs E 10:an finns en skylt som visar på rastplatsen Hakkasfallet. Det har aldrig blivit att vi farit dit men nu fick mor och dotter idén att rasta vid detta, som det visade sig, dramatiska fall i en bred gorsu:

En gång om året invaderar Kalix lokalförening av svensklärarföreningen den vackert renoverade herrgården Filipsborg, åtminstone har vi gjort så två år i rad och hoppas på att det ska bli en tradition för det är så fint och välordnat därute.

 

Vi hade i år kombinerat årsmötet med en intressant föreläsning av Lina Norberg-Juuso, journalist i pappersmedia, TV och på nätet.

 

Vi åt middag i själva herrgården-lyxigt och fint ordnat av sekreterare Barbro Nilsson.

 

Härlig sommarbuffé!

Sedan intressant föreläsning och samtal med Lina som bloggade under tiden så nu finns vi med här också.

Här är blogginlägg från detta tillfälle.

Trots det underbara sommarvädret hade vi svårt att slita oss från det intressanta samtalet, men till slut bröt vi upp-mycket nöjda med vårt herrgårdsliv för en kväll.

Linnea fotade sig ner genom Tornedalen och väg 99 på resa med Thomas. Som vanligt är vägen så vacker, ett stilla duggregn gav dessutom en fantastisk regnbåge att följa som ett löfte om sommar.



Gräset börjar grönska i Kangos.



Sedan upphörde regnet.



Just där finns den där krukan med guld! Eller är skatten helt enkelt att de har en stuga just där?



Svanstein i midnattssol.



På vintern norrsken och nu regnbågen, det är en färgstark trakt kaunis Tornionmaa.



Sånger jag kommer att tänka på: I tro under himmelens skyar, har fäderna skördat och sått. Och än genom Tornedals byar går väckelseropet de fått: Se, tiden är fullbordad för herren Krist giv rum, gör bättring ifrån synden tro evangelium. Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.



Eller bibelkören som vi missuppfattade: Saliga äro de människor som i dig har sin styrka dem vilkas håg står till dina lagar, när de vandrar genom Tornedalen, göra de den rik på källor och höstregnet höljer den med välsignelser.



Fast det stod egentligen tåredalen. Men det kan ju också stämma, ingenstans där jag har varit gråter man så mycket som i vår vackra Tornedal. Inte minst tårar av rörelse inför det som är vackrare än ord kan beskriva.

En mil från Björkfors ligger Sangis; med skola, ridskola, konsum, överskottsaffär och korvmoj är Sangis ett centrum för aktiviteter vid Kalix östra kommungräns. Här har kyrkan passionsgudstjänster under stilla veckan, vi var förstås där på skärtorsdagsmässa:


Efter mässan fotade jag den fina kyrkan som var ett missionshus fram till 1960-talet då svenska kyrkan tog över och renoverade och byggde ut med en serverigslokal.





Vacker glasmålning i koret.



Klassisk modell på predikstolen.




Trevlig samvaro i serveringslokalen efter gudstjänsten.

Thomas pratar med Per-Arne Knabb född i Hällfors, men han gick i skola i Björkfors och sedan blev han präst bl.a i Jukkasjärvi församling. Nu är han pensionär och bor i Bredviken men är alltid med på sammankomster i Espinäratrakten med omnejd.

Orkidéer pryder fönstren i serveringslokalen.

Måndagarna ägnar mamma och Aron åt vederkvickande bad på Kalix simhall, aka Sportcity. Medan vi samlar kraft och hälsa i bassänger och rutschbana tränar storebror Elis jujutsu. Efter badet ligger vi i bastun och filosoferar en stund. Ibland låtsas vi vara i Hawaii men senast tyckte Aron att vi kunde vara just där vi var i bastun och mysa. Och det har han ju så rätt i.


Klubben där Elis tränar håller på med en blandform av jujutsu, judo och karate, här lite karatesparksövning.





Storebror tränar vidare i en annan del av Sportcity medan vi åker rutschbana.





Aron dyker efter ring och strax är det dags för bastun, storebror tränar höga hopp.



Nu ska även storebror varva ner:



Bild: pappa

Vår häst bor tråkigt nog inte i Björkfors. Överst på önskelistan står att få hem Chateaux, fast hon har det jättebra där hon bor i Vånafjärden. Bättre kan varken häst eller ryttare ha det. Men de fyrtio minuter som resan tar känns ibland dryga.