Espinära och fjärran

Linnea fotade sig ner genom Tornedalen och väg 99 på resa med Thomas. Som vanligt är vägen så vacker, ett stilla duggregn gav dessutom en fantastisk regnbåge att följa som ett löfte om sommar.



Gräset börjar grönska i Kangos.



Sedan upphörde regnet.



Just där finns den där krukan med guld! Eller är skatten helt enkelt att de har en stuga just där?



Svanstein i midnattssol.



På vintern norrsken och nu regnbågen, det är en färgstark trakt kaunis Tornionmaa.



Sånger jag kommer att tänka på: I tro under himmelens skyar, har fäderna skördat och sått. Och än genom Tornedals byar går väckelseropet de fått: Se, tiden är fullbordad för herren Krist giv rum, gör bättring ifrån synden tro evangelium. Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.



Eller bibelkören som vi missuppfattade: Saliga äro de människor som i dig har sin styrka dem vilkas håg står till dina lagar, när de vandrar genom Tornedalen, göra de den rik på källor och höstregnet höljer den med välsignelser.



Fast det stod egentligen tåredalen. Men det kan ju också stämma, ingenstans där jag har varit gråter man så mycket som i vår vackra Tornedal. Inte minst tårar av rörelse inför det som är vackrare än ord kan beskriva.