Espinära och fjärran

När vi var ute i gryningen i morse sa min man att det kändes som om detta blir en vargavinter. Den här veckan har vi haft ner mot -24 grader flera dagar och snart är älven vid phu-pinnebron helt tillfrusen.





Nu är det bara själva strömfåran som inte är helt istäckt.

Sedan gick vi till Björkforsen nedströms.








Björkforsen fryser aldrig till. Det var därför det fanns först en skvaltkvarn, som nyttjades till och med av Haparandabor när vintrarna blev bistra och deras skvaltkvarnar frös ihop, och sedan ett sågverk här.



Nedströms bron är vattnets rörelseenergi så stark och stenarna så djupt under vattenytan att inte ens små isöar finns trots den kalla tiden som varit.



Alldeles intill denna kraftfulla fors byggdes herrgården i början av 1800-talet. Energi har alltid betytt resurser och med ekonomin från vattnet fanns resurser till både herrgård, experimentjordrbuk, skvaltkvarn och såg som försörjde hundratals människor i sin glans dagar. Nu bor här en storbonde och hans ca 300 kor i den nybyggda ladugården med vattensängar för korna och datorstyrd mjölkning.




Björkfors hade tills för tio år sedan egen affär. Men som i så många andra byar gjorde privatbilismen det kortsiktigt lönsamt för byborna att handla på stora affärer längre bort. Så försvann affären. I stället för att en varubil kom någon gång i veckan kör nu ett hundratal bilar minst en mil enkel väg flera gånger i veckan för att handla förnödenheter och vardagslyx till byarna i Espinäraområdet.


Nedlagd är också byns bensinmack men en postlådesamling står kvar
och upprätthåller platsens karaktär av bytorg.

Nu har det varit kalla dagar och nätter och mycket snö föll det dessförinnan. Isen börjar lägga sig på Sangisälven och Korpikån. Så här såg det ut söndag 14 november vid puh-pinnebron:













Nedströms bron samlas små bruna isflak. Det ser ut som tusentals höstlöv, men det är vattnet som blir så här brunt när det fryser till. Sådant ser vi aldrig hemma i fjällen med sitt näringsfattiga vatten.




I denna värld av gråtoner blir granens rödbruna kottar och gröna nyanser en första aning om jul. Jo vi längtar, men det får gärna dröja ett tag. Det finns en vila i novembers kravlösa vinter-höst, innan skabma lägger sina blå slöjor över oss dygnet runt vid Andersmäss.



Ännu lyser solen några timmar mitt på dagen här i Björkfors.

  




Här kommer de första isflaken flytande under våran Puh-pinnebro.








 


Hemma tog vi fram vintersaker och lilla Modesty hade just kommit in från sin första promenad i snön med matte Linnea.

Chili följde med
                                                                                                      på promenaden.




Isen börjar lägga sig vid Sangisälvens stränder.

Den döda björken ger liv till lavar, tickor och tusentals andra små och stora organismer.








   Chili undersöker stubben på närmare håll.







Även levande träd är värdar för lavar.





Höstens dämpade färgskala accentueras av frostens silverkonturer.





Överskott av kväve bildar skum i bäcken som rinner ut i älven.









Nu går vi hem mot den tidigt sjunkande solen.
Fotograf: Linnea Teresia Andersson

November är en tid då man måste tanka dagsljus mitt på dagen för att orka allt man ska hinna med. En promenad till Hällfors är ett perfekt sätt att ladda om.



Anna med sina fyra hundar- hon ville inte vara med på bild, men hundarna posade gärna. En månad kvar av älgjakten och de är i topptrim. När våra katter kommer gående är det inte lätt att hålla alla fyra på plats.




Snön som föll i lördags har helt tinat bort och den lilla bäcken är strid som på våren.

  Lördagens snöfall rinner nu ner tilll älven.  



 Höstplöjning och gödsling var i full gång.






L'histoire de la grande maison








  Foto:Linnea Teresia Andersson