Isdygn 25 januari 2014: tacksägelse för släkten Sandin, Björkfors glada hjärta

 
Äntligen sol och minusgrader, men ganska många sådana. Allt är dock bättre än det mulna plusgraderslasket vi hade hela december
 
Årets första isdygn, kanske blir det inget mer. Minusgrader i hela Sverige är ovanligt till och med på vintern nu för tiden så ett isdygn uppmäksammas förstås av SMHI på radion. Här är det nu minus 32 och soluppgång 8.00. Klockan sex var det mörkt men redan halv sju började det rodna i öster. Nu går det fort. Ljusare för varje dag. Efter Henrikdagen är skábma/kaamos slut ända till Andersdagen kommande sista november.
 
Nog har alla årstider sin tjusning men det är alltid en lättnad när Henrikdagen lyser upp almanackan och är det sol den dagen bubblar det av glädje i benen. Det var sol Henrikdagen i år. Hos oss betyder henrikdagen inte bara att polarnatten är slut utan också att yngste sonen blivit ett år äldre. Han föddes den 18 januari och den 19:e kom vi hem med det lilla knytet till de längtande storasyskonen. Polarnatten var slut tillsammans med den långa väntan på lillebroster som visade sig vara lillebror.
 
Ännu var han namnlös det tog två veckor innan vi slutligen valde arbetsnamnet Aron/Nora som han haft i magen. Dvs Aron, bergsmannen, han är ju visserligen född här nere i Björkfors men med sin början i Kiruna och hela familjen är ju för evigt kirunabor. Det känns ändå oerhört bra att vi åter fått en liten gosse född i Björkfors i familjen. Arons mormorsfar Sune Gottfrid Andersson föddes ju där för precis hundra år sedan i år och han flyttade till Kiruna där Arons mormor föddes. Så följer släktena släktens gång och mormorsfars vackra sångröst och sångarglädje är också Arons lott i livet.
 
Glädje präglade också mina möten med morfar Sunes släktingar i  Sandins stora syskonskara som under loppet av ett halvår mist tre av sina fina medlemmar; Bengt, Börje och Vivianne.  Börje kom till oss och sålde bingolotter när vi just flyttat in, jag och lille Elis, Aron var ännu inte ens en sparkande boll i min mage. Han berättade om min dittills för mig gåtfulla släkt i Björkfors  och Lappträsk. Vi kände oss välkomna.
 
Snart var vi bekanta med Börjes fina fru Anna, barnens älskade "tant Anna" och dottern Teresia, gift med Kennet och grannen, Börjes bror Leif och hans mysiga fru Elisabeth presenterade sig och Elis blev genast bästis med Leif (tyvärr dog Leif efter något år av grannliv och Elis ritade en bild av honom till Allhelgona). Aldrig har vi känt oss så välkomna till någon plats vi flyttat till. Allra minst hade vi väntat det i en liten by där nästan alla är släkt med varandra. Vi visste ju inte hur fina Sandinisterna* var.
 
Nu vet vi bättre. Glädje har de gett oss och nu har de sorg. Vi deltar så mycket som vi kan i den sorgen men gläds fortfarande åt att det finns kvar Sandinister och människor med Sandinanda i Björkfors.
 
Henriksdagens morgon i Björkfors, skábma/kaamos viker, polarnatten är slut
 
* På sjuttiotalet fick de detta smeknamn familjen Sandins 11 syskon.
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Ante

Vilken härlig bild, full av magi, men det är ju också en mycket speciell dag. Förutom det du nämner, så vänder sig björnen i sin ide, bönderna i Tornedalen kan avgöra hur skörden till sommaren faller ut. Vet du Lena, vem jag fått lära mig detta av? :)

2014-04-23 @ 00:49:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0